Torp i Vittaryd socken

Av Harald Johansson

Innehåll


Inledning

Genom studier av jordeböcker och mantalslängder har vi kunnat utröna när torplägenheterna tillkom. Jordeböckerna upptar även andra lägenheter, såsom fiskesjöar och vattendrag, där kvarnar och sågmyllor fanns eller lämpligen kunde placeras. I beskattningshänseende ansågs dessa lägenheter som förmån och beskattades därefter. När gårdar och hemman inskrevs i jordeboken 1637 påbörjades revning (uppmätning) av gårdarnas åker- och ängsarealer, samt noggrann redogörelse av markens beskaffenhet. Var jorden lättbrukad? Vilken avkastning kunde utsädet ge? Samtidigt med revningen upprättades kartor på åker och äng i varje by.

Enligt karta från 1685 fanns i Vittaryds by sex hemman: Prästgården, Bolsgård, Kärragården, Pastors Stom, Nygård och Klockaregård. Skogsmarken var s.k. byallmänning, som gårdarna hade samfällt. Där hade alla rätt till jakt, fiske, bete även virke till eget behov, såsom vedbrand och gärdesgårdar. Skog till byggnader fanns inte på den tiden. Bokskog och ekskog fanns på vissa delar av byarnas utmarker. Ekskogen var kronans egendom och fick inte huggas utan särskild tillåtelse.

Under senare delen av 1600-talet uppodlades torp och backstugor på allmänningarna utan att ha laglig rätt till uppodling. År 1734 förbjöds all uppodling av torp på allmän mark. De då befintliga torpen och backstugorna prövades med vilken rätt de innehades. De torp som vid prövningen befanns ha uppnått minst ¼ mantal fick behållas. De övriga skulle utrivas och ödeläggas. De torp som fick bibehållas blev även befriade från skattläggning. Vissa torp s.k. soldat-, ryttar- och båtsmanstorp fick också kvarstå.

På flera ställen i skogsmarkerna kan man finna små och stenröjda åkerlappar med stenrösen och påbörjade stenmurar. Där kan man antaga att det varit en påbörjad boplats som måst ödeläggas. Knappt tio år senare, 1740, med den ändrade uppfattningen om jordbrukets betydelse, blev det åter tillåtet att göra uppodlingar, främst på allmänningarnas obrukbara kärr och mossar, där ingen stor och duglig skog växte.

År 1780 förrättades storskifte av byarnas skogsmarker. Skiftet omfattade alla hemman i respektive by. Hemmanen fick då bestämda gränser, och det samfällda ägandet upphörde. I samband med storskiftet fördelades väghållningsskyldigheten av häradsvägarna samt gärdesgårdsfördelning mellan utsocknes byar.

Fördelningen av väg och gärdesgårdar skall vi närmare redovisa i den följande detaljbeskrivningen av hemmanen.

På en karta från 1685 kan vi se vilka områden som var beväxta med skog, mossmarker och ljungryar, samt besked om jord och ängar. Kartan visar socken- och häradsgränserna, där råmärken är utsatta på flera ställen och består av stora stenhällar, några med inhuggna markeringar. Vi kan enligt kartan se att vägen från Vittaryds kyrka till Erikstad då gick mitt emellan Gismaderna (?) (Tappen) och Nygård.

Härads- och länsgränserna mot Östbo och Västbo härader i Jönköpings län är markerad med stora stenhallar och diken, eller som det förr benämndes “graf”. Ute i sjön Vidöstern på en ö i höjd med Toftaholm finns en markering som kallas “Grågåsahall” och vid stranden till Erikstads ägor i Hångersvik kallas stenhallen “Hvitahall”. Därefter kommer det välkända fempålaröret “Systereke”, beläget på en hög bergskulle och består av fem stora stenar, som markerar gränsen mellan socknarna Vittaryd, Dannäs och Hånger, samt möte mellan Östbo, Västbo och Sunnerbo härader.

Nästa häradsmärke finner vi tvåhundra alnar (120 meter) öster om Dannäsvägen vid Lilla Ryd, där Kronobergs och Jönköpings län möts. Märket är här en stenhall och kallas Ryshall. Någon inristad markering finns inte, men en mindre sten med namnet Ryshall har vi placerat på blocket. Nästa märke är omkring ettusen alnar öster om Köpsjöns norra del, i närheten av Västra hult. Denna stenhall kallas “Linggårdshall”.

Från Köpsjön markeras gränsen av ett dike, som förgrenar sig till trenne lika stora diken strax utanför Kåraboda, där alla ansluter sig till diket från Lindhults mosse och mynnar ut i sjön Bolmen. Diket korsar landsvägen vid Kronobäck. I den omnämnda förgreningen till tre diken finns en håla som kallas “Ulfagrafen”. Enligt sägen användes hålan vid fångst av varg. Ulfagrafen är dessutom häradsmärke. Gränsen går vidare ett stycke ut i Bolmen, och följer därefter ett vattendrag till en forsbro, belägen ca. tolvhundra alnar söder om Gylteboda. Den äldre landsvägen från Vittaryd till Skällandsö använde nämnda forsbro.

Nästa gränsmarkering finns i Roensjön (numera torrlagd), följer därefter en större kanal, som kallas “Heradsbeck” och mynnar åter ut i Bolmen vid Sandvik, där märket heter “Domshall”.

Vi har nu beskrivit läns- och häradsgränserna från nordost, norr, väster och till Hölminge i söder, som kartan från 1685 visar. Nyare kartor har vissa avvikelser, men i stort överensstämmer det ganska bra. En karta från 1721 över bygränsen mellan Torset, Ingelstad och Vittaryds byar, visar att dessa tre byar stöter samman vid Rosendal. Där finns en stenhall med trenne inhuggna kors. Markeringen ses även på 1685 års karta och benämnes “Råstenshall”. Några mindre angives vara vid Klockaregårdens gatgrind. En råsten står vid Ugglekull, samt fjorton styck små stenar.

Enligt lantmäteriinstruktionen var det viktigt att råmärkesstenarna var så tilltagna att inte någon ensam person hade möjlighet att flytta dessa. Det skulle kräva fem mans krafter för att rubba råstenarna. Efter de stora råstenarna, som i regel markerade en vinkling eller att tre- eller fyramöte av ägor, uppsattes visarestenar i gränsriktningarna. Dessa skulle placeras ca. sextio alnar från råstenen, och med den smala överdelar visa riktningen. Enklare, och ej kartlagda bymarkeringar finns lite varstans i byarna. Mellan byarna Hult och Flahult finns en sådan markering, som består av fem styck stenar, varav tre står i rågångens riktning, samt en på vardera sidan om mittstenen. Markeringen bildar således ett kors.

Som regel skulle markeringarna placeras tjugo alnar från den dåvarande byvägen, vilka då benämndes “kjörväg” eller “ridtväg”. I de flesta fall bestämdes naturliga märken såsom stora stenblock, stenrösen, diken och andra större och mindre vattendrag, där rågångarna avgjordes, då särskilt härads och sockengränserna.

Säterier var huvudgård i ett frälsegårdskomplex och gränserna till dessa benämndes “inom rå och rör”. Vanliga hemmans ägor benämndes “inom hank och stör”, vilket avsåg att ägorna var ingärdade med gärdesgård. Säterier var förr befriade från kronoskatten, emot att de skulle hålla ryttare och häst till kungens tjänst. Erikstad var sätesgård och sålunda innehade “rå och rörsfrihet” och förfogade över flera frälsehemman, både inom Vittaryds socken och i Berga. Fram till mitten av 1800-talet var följande hemman frälse under Erikstad: Vittaryds Nygård och Kärragård, hela Torsets by (som bestod av sex gårdar, som var fördelade och brukades av elva bönder.) Vidare lydde Kvänarps Per-Jönsgård, Torlarps Ödegård, Åby Bengtsgård med torpen Västra ???

Ett flertal hemman i Vittaryd hade rusthållsskyldighet. Rusthållshemman var befriade från kronoskatt mot att avlöna och underhålla en soldat till indelningsverket.

I vissa fall gav rusthållshemman inte tillräckliga resurser för att klara av kostnaderna och fick då begära tilldelning från andra hemman, vilket innebar att dessa hemman helt eller delvis betalade skatten till rusthållet istället för till kronan. Sådana hemman benämndes augmenthemman och avgiften kallades augmentsränta.

Brukare av frälsehemman, även benämnda åboar, betalade inte skatt till kronan. Arrendet eller avraden, som även kallades, betalades till den som ägde frälsehemmanet. Arrendet betalades merendels med produkter från jordbruket t.ex. smör, kött och foder. Värdet av produkterna betingade ofta större summor än vad skatten utgjorde. Arrendet (avraden) kunde även betalas med dagsverken eller dagsverken med ök.

I mantals- och skattskrivningslängderna uppgav gårdar och hemman innehav av brännvinspannor, uppgift om pannornas rymd, samt hur många kannor brännvin som tillverkades årligen.

Salpeter kokades fram på flera gårdar i socknen. Salpeter var en viktig produkt för framställning av krut, och var kronans angelägenhet. Kronan anlitade sjuderibolag (salpetersjuderi). Ett bolag kokade salpeter på Erikstad år 1849. Tillverkning av salpeter tillgick på följande sätt. Bolaget grävde ut jorden inne i gårdarnas fähus, där golvet bestod av vanlig jord eller grus, som efter många år var indränkt med urin och rik på salpeter. Jordmassorna placerades först i stora vattensåar, där den urlakades, varefter vattnet kokades i pannor tills vattnet avdunstat och salpetern kristalliserats. Varje pannelag måste tillverka 10 lispund (80 kg) per dag. Klarades inte den mängden utdömdes böter för pannelaget.

Sjuderibolagen hade rätt att avverka skog till pannbränsle på gården, och det skedde urskillningslöst, av träd som, låg nära kokerierna. Om gårdsägarna protesterade, fick de ställa framforsling (dragare) till bolagets förfogande. Den urlakade jorden skulle återföras till den plats där den utgrävts och båsbalkar och kättar återställas i det skick som det befanns då utgrävningen påbörjades.

Mårtens sten

Mårtens sten är belägen på en hög kulle öster om Köpsjön. Efter den i dagarna företagna kalaverkningen i området, kan vi nu se stenen från skogsvägarna vid Västra Hult. Stenens omkrets är 16 meter och höjden 2,5 meter. En del av stenblocket är format så att det bildat ett överhäng. Numera är en del av formationen nedfallen. Enligt sägen har en man med namnet Mårten sökt skydd för natten under denna sten, efter det att han gått vilse i mörkret. Därför bär den namnet Mårtens sten.

Erikstad

Vi började vårt studiearbete den 20 sept 1980 med att bese platser av gamla torp på Erikstads ägor. Torpet Erikstad Led finner vi vara bebott sedan slutet av 1700-talet och fram till 1898-1900.

Cirkelns arbetsområde är Vittaryds socken, och målsättningen är att på objektiva grunder klarlägga åldern på gårdar torp och backstugor inom socknen. Även andra anläggningar, som vi kan hitta är av intresse

Erikstad säteri

Erikstad säteri med Vret omfattar två mantal rå och rör, och är Vittaryds sockens största jordegendom. Under säteriets ägor lydde 23 torp och backstugor, men även ett flertal frälsehemman: Torsets by bestående av sex gårdar som brukades av elva landbönder, Vittaryd Kärragård och Nygård var frälse under Erikstad, likaså Jons Bengtsgård i Kvänarp, Torlarps Ödegård, Åby Bengtsgård med torpen Västra Vibergs och Solaberg, samt Öllsjö, Källsjö och Töttja, med dess torp.

Nämnda hemman skildes från säteriet omkring 1850-1860, då laga skiftesreformen allmänt tillämpades vid uppdelning av byar.

Enligt rusttjänstlängd 1660 hörde 8 mantal rå och rör till Erikstad. I början av 1700-talet tvingades säterier och storgods att återlämna en fjärdedel av den jord som de tidigare lagt under sig, den s.k. fjärdpartsräfsten. Ägarna bestämde själva vilken jord som skulle återlämnas.

De landbönder som förut brukat dessa hemman blev fria skattebönder. Många klarade inte av att bekosta sin del av skifteskostnaderna, och fick då i bästa fall sitta kvar som arrendator hos den som övertagit hemmanet. Det förekom också att de odlade upp en torplägenhet på ägorna och blev dagsverkstorpare eller drängar.

Torsets by, som skiftades 1850 – 57, hade dessförinnan formen av det gamla solskiftet från 1200-talet. Bebyggelsen var sammandragen till en plats och brukningsjorden och ängarna var fördelade i små stycken runt om i byn. Vid laga skifte sprängdes byarna, och husen flyttades från den ursprungliga platsen till respektive skifte. Flyttningen försatte många av byns bänder i ekonomiska svårigheter.

  • Ägare till Erikstad:
  • 1617 – 1664 friherre Ture Eriksson Sparre
  • 1686 – 1701 Gustaf Mauritz Horns arvingar
  • 1701 – 1730 häradshövding B. Bergius
  • 1748 – 1782 landshövding Arvid Hägerflyckt
  • 1782 – 1849 hovjunkare A. Teet
  • 1849 – 1850 överstelöjtnant Reutersvärd
  • 1850 – 1879 lantbrukare Peter Steen
  • 1879 – 1905 A. P. Gunnersson
  • 1905 – 1938 D. E. Parnell
  • 1938 – 1966 C. G. Parnell

Inom Erikstads ägor finns tre vattendrag, “mindre bäckar”, där kvarnar och såganläggningar har varit upprättade. I den s.k. kvarnbäcken finns ett vattenfall, beläget invid gränsen till Simarps ägor. Bäcken har ursprungligen varit utlopp från Grässjön, men har vid okänd tidpunkt har en kanal grävits mellan Grässjön och Ryssebosjön, och det innebar en betydande sänkning av sjön, ca. 1,5 meter. ingreppet påverkade vattentillgången till kvarnen, och den kunde troligen inte drivas utom när det var flöde. Någon egentlig vattenreservoar i form av damm, finns inte vid fallet. Ett dike har grävts, tydligen för att tillföra kvarnen en ökad vattenmängd från sankmarkerna västerut. Fallet, som är uppmurat av sten, är delvis raserat av naturens egna krafter.

Grundstenarna efter kvarnbyggnaden är däremot relativt välbehållna. När den här anläggningen tillkom och användes, vet vi inte, men det är känt att större kvarnar upprättades på säterier och storgårdar under 1600-talet.

I några byar, där vattentillgång fanns, byggdes kvarnar, troligen skvaltkvarnar, som användes av flera hemman t.ex. Hult Södergård hade kvarn nr. 92 enligt jordebok 1740. Kvarnarna räknades som lägenhet, likaså fiskesjö och beskattades efter förmånerna.

Erikstad hade ytterligare en kvarn, som var i bruk en tid in på 1900-talet. Denna kvarn var inrättad i en mindre bäck på vägen till Änggärdshult (“Meteveden”). Bäcken är utlopp från Gölen och mossmarkerna vid Norrskog. Kvarnfallet och grunden förstördes vid en nyligen företagen utdikning. Den här anläggningen hade en mindre damm som vattenreservoar. Fredrik på Meteveden berättade att kvarnen var i verksamhet i början av 1900-talet.

Längre upp i Metevedsskogen finner vi Sågbäcken. Fallet där är väl bevarat, och vi hoppas att så måtte förbli. En grov ekbjälke ligger nere i botten av fallet, och den har utgjort fäste för uppbyggnaden av vattenhjulet. En mindre invallning vid sidan om vägen har utgjort vattenmagasin. Tillflödet kommer från små bäckar och sankmarker i området.

Kvarnbäcken

Något hundratal meter norr om Ledet finns den s.k. Runstensbron. I Smålands beskrivningar omtalas att en runsten skall ha funnits här och bl.a. har stenen använts som vägbro över Kvarnbäcken, samt att den setts i tre delar, enligt bouppteckningar. Runstenen skulle vara vägbro omkring 1880.

Kvarnbäcken var ursprungligen utlopp från Grässjön till Vidöstern. I bäcken har funnits en kvarn. När kvarnen användes har vi ännu inte kunnat få någon uppgift om. Fallet där kvarnen stått är delvis raserat, troligen av naturens egna krafter.

Vattenhjul kunde drivas på två sätt, överfallshjul, varvid hjulet roterade i samma riktning som vattnet. Om vattenforsen kom bakom hjulet roterade det mot vattnet. Överfall sparade vatten.

Åldern på anläggningen kan uppskattas till 1700-talet eller tidigt 1800-tal. Ett uppgrävt dike, som förgrenar sig från bäcken i nordväst, har tydligen gjorts för att förse kvarnen med reservvatten, då diket har förbindelse med käll- och sankmarker västerut. Vattenreserver i form av dammar kan man knappast märka, däremot infallningmur närmast kvarnfallet, som hade till uppgift att leda vattnet där vattenhjulet var uppmonterat.

Vid ännu oklar tidpunkt har en kanal grävts från Grässjön till Ryssebosjön. Denna kanal är minst 1,5 meter djup, vilket måste ha inverkat menligt på vattentillgången till kvarnen.

Under cirkelns arbete har vi dock förhoppning att kunna klarlägga händelseförloppet angående detta ingrepp i naturen.

Backstugan Hultet 1803

På en nu skogbevuxen höjd finns murverksresterna efter backstugan Hultet. I murverket har varit en öppen spis, liksom i de övriga torpbyggnaderna. De flesta torp- och backstugorna saknade kokspisar. Maten kokades och tillagades i den öppna spisen. Man finner ofta trefotade gjutna grytringar, som placerades i glöden.

Hultet har tydligen varit byggd direkt på marken. Vi finner inte några grundstenar och säkerligen har stugan varit försedd med jordgolv. Backstugan var bebodd in på 1900-talet.

På den odlade marken omkring stugan finns många stenrösen och stenmurar. Rösen finner vi även i markerna runt om. Några ståtliga askar och bokar växer i stenrösen nu.

Vattenkälla finns i en källkant nedanför tomten. Tomten är inte planterad, men runtomkring växer nu en stor granskog. Grunden finner vi ca 100 meter till vänster om skogsbilvägen som börjar vid Runstenbron och mynnar ut vid Alebo. Pricken på kartan ovanför G i Grönhult utmärker backstugan Hultet.

Grund efter ladugård eller uthus har vi inte hittat, men de kan ju ha varit byggd på marken, liksom stugan. Det är möjligt att tomten gav föda åt en ko, några getter eller får. Som vinterfoder användes mycket torkat löv, “lövkärvar”, som det kallades. Asplöv var fint foder , särskilt till får. Ofta förbrukades vinterfodret innan nytt gräs hunnit växa upp. Då kunde det ofta tillgå så att man med lie slog av ljung ute i mossarna, så kallat remme. Ljungen skars sönder i ett hackelseverk och blandades med grönt löv från rönn, som grönskade tidigt om våren.

Djuren var väldigt magra efter vinterns dåliga foder, särskilt de kor som mjölkades. Kraftfoder var sällsynt, om det överhuvudtaget fanns att tillgå. På de mindre torpen kunde de inte hålla sig med häst, utan måste ha kor som dragare, när vårbruket började. Häst kunde lånas om de väntade tills hästägarna hade klarat av sitt vårbruk.

Mestadels användes två kor som dragare, och då användes ett ok som låg på kornas nacke, och med horntyglar, som förhindrade oket att lämna sin plats på nackarna.

Före hästens tid användes oxar, mest på de större gårdarna, körsättet var lika som med kor.

Det var, säger någon, “när man tänker på hur det gick till när man körde med kor och oxar, ett väldigt hojtande ute på åkrarna. Dragarna gick inte igång utan att man hojtade och när de skulle stanna måste man smacka , som man gör när man skall få en häst till att gå. Proo var höger och hit var vänster.”

År 1847 beboddes Hultet av Stina Fransdotter(?). Hon avled samma år, 72 år gammal, ihjälfrusen. I backstugan avled den 6/11 1803 Kerstin Andersdotter 73 år gammal

Kråkerör

Röse omkring ett stort stenblock. Fornminne nr 37 i Sunnerbo. Förklaring om rösets uppkomst saknas.

Eftersom det troligen här rör sig långt tillbaka i tiden, skall vi uppehålla oss en stund vid år 1000.

Det var då som landskapen bildades och Småland hette då Smålanden och omfattade även Skåne och Blekinge. Landskapen indelades i härader, och varje härad utrustades med ett till två skepp, samt varje by skickade en soldat med vapen och utrustning till böndernas här, Ledungshären.

Landskapen gick samman i ett landskapsförbund, som heter Sverige. Med en sådan enhet var det lättare att värja sig mot vikingarnas plundringståg.

Platser som denna var kanske helig i folktron under äldre tider.

Platsen här ligger ca. 180 m. över havet.

Min egen åsikt är att röset tillkommit genom någon slags straffarbete, stenarna är inte större än att de kan ha burits av en man.

Myrkullen

I äldre tider kallades detta torp Myretorpet Kullarna och var upptaget och skattlagt i 1750 års torpförteckning.

Torparen vid denna tid hette Erik Andersson och han gifte sig 1749 med Elin Olofsdotter från Jonsbo. Vid 1800-talets början var Jonas Jönsson, född 1726, torpare på Myrkullen. Jonas avled 1806. Därefter brukades torpet till säteriet, varvid stugan blev backstuga och beboddes av gamla människor.

Alla rester av grund och spismur är utplånade, kanske var stugan byggd direkt på marken. Området har under många år varit brukad åkermark och eventuella grundstenar har då blivit undanröjda.

Torpet låg på slättmark mellan två höga kullar. Dessa är nu utjämnade på grund av att man tagit grus här till byggande och underhåll av skogsvägar på Erikstad.

Området är nu planterad med granskog, varför vi har markerat platsen genom att placera namnstenen vid vägkanten.

Omkring 1900 blev en del av Myrkullen taget i anspråk av industrianläggningar, nämligen två sågverk. Det ena var beläget vid sjöstranden och ägdes av tyska trävaruhandlare. Det andra sågverket, vilket ägdes av en man som hette Bondesson, låg vid vägen till Askenäset. Där står fundamentet till ångmaskinen ännu kvar.

Ångmaskinerna eldades med de ytor och sågspån som efterlämnades vid sågningen.

Trots sågverk som gav jämna och fina bjälkar, tillämpades den gamla och beprövade metoden med handbilade bjälkar och timmer, delvis beroende på att sågning och transporter kostade pengar. De flesta kunde själva förfärdiga stockarna till timmerträ, och att det var så förstår vi av att i nästan alla äldre bohag finns en eller flera skråyxor.

Järnvägen kom också att gå igenom Myrkullen, vilket till stor del bidrog till att sågindustrin blev förlagt här. Det sågade virket lastades och fraktades på järnvägsvagnar.

En stor bostadsbarack, kallad Sågen, byggdes intill såganläggningarna, där arbetare, både gifta och ogifta, bodde. Sågen kan betraktas som uppehållsbostad. Många av de sågarbetare som kom hit blev sedermera Erikstadtorpare, som de allmänt kallades.

Under vintertiden forslades stora kvantiteter massaved fram till Vidösterns station. Massaveden kördes med hästsläde från Strömsnäsbruks AB:s skogar. Även massaved som bolaget inköpt av bönder i orten kördes med slädar.

Upplagsplatsen var helt fullbelagd när utlastningen påbörjades under vårmånaderna. Lastningen skedde helt manuellt. Man bar klamparna på axeln eller höften, uppför en landgång till vagnen.

I början av 1930-talet avverkade Hyltebruks AB en inköpt skogspost på Erikstad. Massaveden apterades i fyrameterslängder, och vid lastningen måste stockarna rullas upp på vagnarna.

Framdragningen av järnvägen var betydelsefull för denna del av Vittaryd socken, både för frakter och persontrafik. Man åkte tåg istället för hästskjuts, när man hade ärende till Ljungby eller Värnamo. Ofta förekom det att man förflyttade sig till dessa orter till fots, särskilt när kreatur skulle föras till marknad.

Cykeln kom i mindre skala omkring 1920, men de flesta hade inte råd att skaffa sig detta fortskaffningsmedel.

Vid avverkningen i Askenässkogen i början av 1920-talet, utnyttjades järnvägen för lastning ute på linjen. Med lokomotivet drogs vagnarna ut på spåret nattetid, när spåret var fritt från annan tågtrafik.

För Vidöstern var 1900-talets början en väldigt händelserik period. Utöver vad som redan nämnts, startades torvupptagning i Erikstad mosse, som ligger norr om Myrkullen. Det var Norrköpings fastighetsägarförening som förvärvade mossen. De bedrev verksamhet under krigsåren 1914-1918, men efter stora förluster lades verksamheten ner, för att år 1940 återuppta torvhanteringen igen under ett par år.

Samtidigt med förvärvet av mossen inköptes ett tomtområde, “Solbacken”, där en då befintlig byggnad användes till kontor. Senare var handelsbutik inrymd där. Byggnaden blev emellertid förstörd av en brand, och tomtområdet fick namnet “Brända villan”.

Direktören för mossbolaget lät uppföra en stuga på tomten år 1940 och den stugan bär namnet Solbacken. Direktören hette Thörnell.

Mossen återköptes omkring 1960 av godsägaren C G Parnell, som då var ägare till Erikstad.

Några malmöapotekare som ofta reste med tåget, fann att Vidösterns läge var vackert och tilltalande för placering av ett vilohem.

Apotekarekåren i Malmö arrenderade den gamla s.k. notvarpen och lät där uppföra ett korsvirkeshus av skånsk-danskt märke. Vilohemmet uppfördes 1918 och användes som ett sådant till år 1950.

Notvarpen var en plats där man drog in fiskenoten. I en lada, “notladan”, torkade och förvarades notredskapen.

Till järnvägen hörde stationens godsmagasin och pumphus. Pumphuset var en hög byggnad, med behållare vari vatten från sjön pumpades upp för att med självtryck överföras till ånglokomotiven, vilket skedde många gånger om dagen. Den första tiden pumpades vattnet upp med handkraft, men efter några år inrättades en värmemaskin som drog pumpen.

Förtjänsten av att det byggdes en station i Vidöstern kan helt tillskrivas godsägare A P Gunnersson, som då var ägare till Erikstad. Järnvägsmarken avstyckades 1899.

Mossen avstyckades år 1922; areal 242 hektar 12 ar 50 m². Solbacken år 1922; areal 20 ar 29 m².

Rydala

Rydala var ett mindre torp. Där fanns även en backstuga.

Resterna av husgrund och murverk samt källargropen inne i grunden är ännu tydligt synliga. Husen beboddes till 1916, varefter de revs eller flyttades. Ladugården flyttades till Ystebo, där den ännu står kvar.

I kommunalstämmans protokoll den 29/5 1871 läser vi att backstugusittare Anders Petter Jacobsson Rydala, genom vådeld dagen före, förlorat sin stugebyggnad. För att återuppbygga huset föreslog och beslutade kommunalstämman att “av varje oförmedlat mantal skall utgå 1 Riksdaler riksmynt, som av sexmännen i varje rote skall uppbäras, samt dessutom av fattigsäden 5 kannor råg, två fot korn och två fot havre, varav hälften utdelas nu och resten vid midsommar.” Torpare skulle bidraga efter eget behag, antingen med pengar eller dagsverken.

(1 kanna = 2,6 liter)

Åkrarna var uppodlade på höglänt mark, och gav säkert inte stor avkastning under torkår.

Alarp

Alarp är ett mindre torp beläget på en åsudde, som omges på två sidor av moss- och kärrmarker. I övrigt gränsar torpet mot Vretabol.

Alarp har tillkommit i slutet av 1700-talet, och stugubyggnaden har varit 15´9 alnar (7 ´ 5,5 m). Den var försedd med öppen spis och med murverket placerat mot ena ytterväggen. Potatiskällare under golvet i köket. En murad vattenkälla finns förhållandevis nära stugtomten. En gammal lönn från den tid då Alarp beboddes finns kvar.

De jordbitar som odlats på detta torp, består av smala remsor som slingrar sig mellan de ofantligt många och stora stenrösen, som ännu har sin form från gångna tider, då arbetet med stenröjningen utfördes med primitiva redskap. Stenmurar och odlingsrösen finns vid alla boplatser här i socknen..

År 1791 avled Jöns Andersson, Hastig feber.

År 1835 var Jon Svensson född 1761 och hustrun Britta född 1777 torpare. De hade inga hemmavarande barn.

Sist boende år 1912 var Johan Petter Nilsson 33 V och h. Eva Petersdotter 33 Agunnaryd.

Den sten som uppmurades i stengärdsgårdar fyllde en viktig uppgift, som inhägnad av inägor, samt som skiljerå mellan olika hemman. De byar och hemman som delades vid laga skifte efter 1850, har där som sten funnits merendels en stengärdesgård som rågräns. Detta tyder på att de uppmurades från mitten av 1800-talet.

Backstugan Vråen

Vråen var beläget strax intill gränsen till Jönköpings län och har Norrskog som närmsta granne. Uthuset till backstugan användes som ladugård och vedbod. Under en del av byggnaden fanns en väl tilltagen stenkällare med ingång utifrån. Byggnaden stod på en backslänt och ena långsidan vilade på en hög stengrund, medan den andra sidan var jäms med marken. En uppmurad stenbyggnad finns också, som förmodligen har använts till får eller svin. Detta utrymme har på senare tid fyllts med sten, som röjts i åkrarna.

Åkrarna är planterade med gran, men till stor glädje för oss finner vi att de stora lindarna vid stugtomten ännu pryder omgivningen.

Den siste manlige backstugusittaren på Vråen hette Peter Palm. Han arbetade på gården Erikstad, delvis med skötsel av ladugården. Peter Palm erhöll belöning för odling och jordförbättring år 1887 efter förslag från inspektör B J Salomonsson och Johan Lindahl.

Vråen- och Norrskogstorparna hade den längsta dagsverkesvägen till gården. Vägen var en upptrampad skogsstig. Vid körslor sommartid användes en mindre väg mot Bräknebo.

Lilla Ryd

Lilla Ryd var ett av Erikstads mindre torp. Den odlade jorden var av obetydlig areal. Ytterligare uppodling var inte möjlig, eftersom torpet avgränsades av Stora Ryd å ena sidan och högmosse å andra. Mossen har utnyttjats för torvupptagning. Därom vittnar torvgroparna, som ännu inte helt vuxit igen.

Detta torp är beläget ca 20 m söder om landsvägen Vittaryd-Dannäs 200 m hitom länsgränsen. Åkerjorden och även stugtomten är nu planterad med gran. Grundstenarna efter boningshuset är ändå välbevarade. Byggnaden revs omkring 1920 för att återuppbyggas till statarbostad på gården Erikstad.

Torpet brukades under senare delen av 1700-talet av Erik Larsson född 1746, hustrun Sofia Jaensdotter f. 1746. Familjen hade tre barn, varav sonen Peter flyttade till Dannäs och döttrarna Carin till Bolmsö och Maja till Jonsboda. Familjen Larsson anges vara utfattig.

Under 1800-talet brukades torpet av flera familjer, som kom och flyttade efter några år. Omkring sekelskiftet bodde här familjen Sjögren, som flyttade till Hallsjö.

Johan Alfred Sjögren f 66 från Angelstad,

hans hustru Johanna 61 Dörarp.

Barn Jon Ernst Axel Henrik 89,

Karl Oskar Efraim 91,

Anni Emeli Elvira 95,

August Anders Gottfrid 95,

Gustav Hanne Ernfrid 01, dog 02, “kikhosta”.

1905 utfyttade familjen Sjögren till Hallsjö, Dörarp.

De sist boende på Lilla Ryd var familjen Linnander, som därefter flyttade till Alebo.

En väghållningssten med inristningen N:o 381 LINDHULT 138 3/8 aln finns vid vägkanten ca 200 m från L:a Ryd mot Vittaryd. Inristningen är svag, men jag tyder den till ovanstående, efterforskningar skall göras i gamla handlingar från Lindhult.

I 1831 års förteckning över verksamma handelsmän och hantverkare i Vittaryd socken angives två skräddare och två lärlingar, två skomakare och en lärling. Handlaren bedrev sin verksamhet i Hagalund, Ingelstad, men flyttade sin handel till Rosendal 1871.

Enetorp (Enet)

Enetorpet låg strax intill Källtorpet, som vi tidigare berättat om. På detta torp har funnits en smedja. 1805 bodde här smeden Lars Lundberg född 1758. Han flyttade efter några år till Vret, och var där inhyses en tid.

Efter Lundberg kom soldaten Isak Djerv till Enetorpet. År 1849 avled dåvarande torparen Måns Johansson, och den efterföljande bouppteckningen kan vi konstatera att det efterlämnade bohaget och ägodelarna inte representerade något värde. I de gamla bouppteckningarna upptecknades den dödes saker väldigt noga. t.ex. en ko som var gul till färgen, värderades till tio riksdaler. Vidare förtecknades redskap, liar, skäror, yxor, baljor, böttor (?) m.m. och värderades mellan 8 – 24 shilling. Kläder nämndes plagg för plagg. likaså linnevaror, dukar och sänglinne. Lin och varor därav värderades högt.

Silversaker hade de flesta i sitt bohag, och silver upptecknades efter föremålets vikt, och värdet var en riksdaler per lod silver.

Rökpipor, glasögon, bibel och psalmbok var också med i bouppteckningen.

Måns Johanssons jordafärd kostade 27 riksdaler, varav prästen erhöll tre riksdaler för liktalet. Den s.k. fattigprocenten uttogs ur boets tillgångar och utkvitterades av prästen.

Måns Johanssons bouppteckning förrättades av Jonas Jonasson, Ingelstad. Värderingsmän var Johannes Nilsson, Norraryd och Johannes Petersson i Sörskog.

Källtorpet I och II

Redan i slutet av 1700-talet fanns Källtorpet, vilket omfattade skilda byggnader för två torpare.

Från mitten av 1700-talet hette brukaren Samuel Larsson, född 1704, och vid 1800-talets början brukades torpet av Petter Svensson, född 1776, samt avskedade soldaten Isak Djerv, född 1768. Vid mantalsskrivningen år 1850 brukades det ena stället av Jon Johannesson f. 1810 med hustru Lena f. 1811 och fyra döttrar och sonen Anders.

Det ena beboddes fram till 1956. Arrendator var Karl Henriksson och hans moder Ida Henriksson. Det andra torpet arrenderades av Adrian Bengtsson till omkring 1940. Denna torpstuga revs förmodligen under krigsåren och anvädes till bränsle.

Dessa båda torp ligger på en bergsrygg, där berget går upp i dagen på flera ställen. Delvis är det en orsak till att det inte finns någon grävd vattenbrunn på något av torpen. Vatten hämtades i en källa, som är belägen ca. 200 meter öster om byggnaderna. Källtorpen brukades till 1940 resp 1957 och den siste torparen var på ena torpet Karl Henriksson. Adrian Bengtsson brukade det ena torpet till 1940 och flyttade sedan till Bäck.

Här på Källtorpet finns en stenkällare med murat valv och övertäckt med jord. Det finns även rester av grund och eldstad efter en linbasta.

I gärdet finner vi ett stenröse s.k. Kråkerör, vilket är klassat som fornminne. Röset är 18 meter i diameter och ca. 1.40 högt. Det består av stenar i olika storlekar placerade runtomkring ett stort flyttblock. En murad gravliknande fördjupning finns vid den ena sidan av röset, samt en murad eller upplockad gång som leder in till det stora blocket. Trots rösets ålder är stenarna obetydligt mossbeväxta. Rösets tillkomst är för oss okänt, men vi tror inte att det är ett vanligt odlingsröse.

Alebo (Aleboda)

Aleboda är ett av de torp som fanns redan 1675 och då som mindre torp, men omkring 1800-talets början flyttades en stor byggnad från Toftaholm till Alebo, den byggnad som nu är hembygdsstuga vid Sundet. Denna byggnad var bostad för två torpare till slutet av 1800. Här fanns två ladugårdar och två potatiskällare, som grävts i en backslänt och har murade sidor , men har haft överbyggnad av trä. Vattenkällan, där allt hushållsvatten hämtades, är belägen ca. 200 meter från torpet. Strax intill stugtomten är en dalsänka ca. 30 – 40 meters diameter, liknande en miniatyrsjö. Vattnet här utnyttjades för att bevattna djuren.

Experter på ortsnamn har olika uppfattning om hur namn på boplatser har uppkommit. När det gäller Alebo, kan det vara så att det är personnamnet Ale, vilket var ett vanligt namn. Det är även möjligt att namnet Alebo tillkommit efter maden. I äldre tider betydde ale grässlätt eller grässvål. Bo betyder alltid bostad.

Efter tidigare bebyggelsen på Alebo finner vi inga spår. Eventuella grundrester har tydligen utplånats vid odling, eller att den funnits på samma plats som senaste byggnad. En hög bergstopp bestående av grå bergart, reser sig bara ett stenkast från stugtomten. Berget kallas “Alebo klippa”. och på den högsta punkten är två cirklar med radiestreck samt ett kors inhuggna i berget. Markeringen är en fixpunkt för kartläggningen och en höjdpunkt, den näst högsta höjdpunkten i Vittaryd socken. Den mäter 190,5 meter över havet. Denna bergstopp var säkerligen en utsiktsplats, där väldiga områden kunde beskådas, eftersom det inte fanns så mycket skog som skymde.

Utöver de redan omnämnda inhuggningarna i berget, har vi funnit en inhuggning av symbolen “Tro, hopp och kärlek”.

I ett större klippblock ute i gärdet, skall det finnas hällgröpningar, likaså i ett framskjutande klippblock vid vägen. Det har bortsprängts vid vägförbättring. En smal bergsrygg ca. 1,5 meter hög, låg tvärs över vägen vid Alebo, och kallades allmänt “Alebo tröskel”. Numera är den bortsprängd.

Den siste torparen här var familjen Linnander och sonen Sigfrid bodde här till mitten av 1950. I mantalslängd från 1835-40 anges att Alebo var ett skattlagt torp och brukades då av drängen Joen (?).

1810-17 hette torparen Petter Månsson f. 1777 hustrun Lisa Stensdtr f. 1781. Familjen hade fyra döttrar, varav en dog efter ett år. Inhyses bodde här Petter Gudmundsson f. 1789 fattighjon samt Jonas Svensson f. 1794.

Åkerjorden är planterad med granskog. Stora askar, som var torpets vårdträd, växte framför stugan, men de är nu nedhuggna. Kvar står några mer än hundraåriga ekar i omgivningen. En skogsbilväg, kallad Alebovägen, är byggd på senare tid. Denna väg har tyvärr lagts så att den har förstört en stor del av grundstenarna, eftersom vägen går rakt över grunden.

Vi som studerat torpets historia, tycker att det är obetänksamt att på detta sätt förstöra resterna av de gamla boplatserna. Vid alla torp som vi beskriver, har stenar uppsatts, med torpnamnet inristat. Vi tror att denna åtgärd skall bidraga till att husgrunderna hanteras väl och bevaras för framtiden.

Med den moderna skogsavverkningsmetoden med stora maskiner, befarar vi att stenrösen, stenmurar och även resterna av grunder och murverk, blir offer för dessa jättars framfart. I flera fall har sådan förödelse redan skett.

Stora Ryd (“Ryet”)

Stora Ryd var Erikstads största torp. Under slutet av 1800-talet och till 1911 gjorde torparen sex arbetsdagar, “dagsverken”, per vecka för att få bebo och bruka detta torp. Vanligt arrende för övriga torp varierade mellan ett och tre dagsverken.

Arrendet på Stora Ryd överläts från far till son från 1750. Torparen vid denna tid var Erik Larsson f. 1726 med hustrun Ingrid, och två döttrar och en son. Sonen Nils Eriksson född 1757 tog över efter sin far.

När Nils avled år 1823 (slag) efterlämnade han hustrun Ingrid Larsdotter, en dotter och två söner. Sonen Johannes Nilsson för 1791 med hustrun Stina 1795 och tre barn, två döttrar och en son. Denna familj hade en dräng städslad. Johannes avled 1861.

Nästa torpare blev sonen Anders Petter Johannesson född 1834, som sammanvigdes den 11/7 1864 med Johanna Jonasdotter från Åbjörnaboda född 1840. Familjen fick åtta barn, fyra döttrar och fyra söner, varav två döttrar och en son dog före ett års ålder.

Familjen flyttade från Stora Ryd år 1897 till Alebo, därefter till Stora Sjöbo i Torset. Den omnämnda torparsläkten hade då innehaft Stora Ryd under 147 år. Anders Petter Johannessons yngste son var Frans Albert Andersson född 1886, gift med Sanna.

Frans i Vare var en välkänd person i Vittarydsbygden. Frans avled (…?…) och efterlämnade (…?…) barn. Sonen Folke född 1923, gift med Astrid. Folke bebor och brukar föräldrahemmet i Vare.

Märta Larsdotter på Ryet avled 1699.

Vi har funnit det mycket intressant att kunna följa en släkt i så många generationer och att alla manliga huvudpersoner är födda i Vittaryd socken.

Ryd fortsatte att vara dagsverkstorp till år 1911, då boningshuset brann ner, förkolnade timmerrester finner vi under mossan som breder ut sig över stuggrunden. Samma år revs backstugan Vråen och virket forslades till Stora Ryd för att återuppbyggas, men det blev aldrig av.

Åkrarna omkring husgrunderna var förhållandevis stora, och betydligt mindre stenbundna än vad som var vanligt på övriga torp. Vi finner att här är betydligt mindre antal stenrösen och obetydligt med stenmurar. Till torpet hörde även en mossodling nere vid Gölen, och denna var ett betydande tillskott till den odlingsbara marken.

Änggärdshult (Meteveden)

I början av 1990-talet fanns här fyra backstugor, och samtliga var bebodda av gamlingar. De som orkade med att bruka lite jord hade en ko, ofta en gris och även några höns.

Grundplatser finns efter de fyra stugorna, men det har funnits ytterligare en primitiv boning, kanske den första, här Meterveden.

Vi äldre Vittarydsbor har varit bekanta med de människor som bodde här, och känner väl till namnen Lovisa, Lina och Fredrik på Meterveden. Inga av dessa var släkt med varandra.

År 1900 fanns fyra små låga torpstugor.

Johan Gunnarsson f 27

dottern Karolina Kristina “Lina” f 64 död 1939

därefter revs denna stuga.

Nils Petter Svensson f 19 Berga död 1912, 93 år gammal

Dotter Ingrid Krisina f 49 dog 1928

Huset flyttades till Sofiero, Dörarp.

Ingrid Kajsa f 33 änka efter Josef Jönsson f 20 d 16

söner Sven Johan Josefsson f 62 d18

Peter Alfred 77 Nordamerika 1900

Lovisa Nilsdotter f 47 d 27

Ingrid Maria Nilsdotter f 39 Berga d 13

Dotter Kristina Petersdotter f 67

Flyttas till Dannäs 1903

Johan Fredrik Salomonsson f 71 d 55 kom till Meterveden 1901.

Fredrik bodde här till 1953 i en ryggåsstuga, med en storstuga och kök. Vattenbrunnen är murad av sten, med en flat sten som täcker över dagöppningen. I denna sten är ett runt hål utmejslat, lagom stort för att fira ner ett ämbar. Dessutom finns en liten jordkällare för förvaring av potatis o.d.

Linas stuga låg vid den stora lönnen, där stenen med namnet Änggärdshult nu är placerad. Gumman hämtade sitt vatten i en källa strax intill stugan. Källan har kallt och klart vatten, och kommer från en spricka i berget. När vi arbetade i skogen 1950, hämtade vi dricksvatten i källan.

Under det vi tog en vilopaus från arbetet, låg vi på det mossbevuxna berget och hörde då ett porlande ljud, och vid närmare undersökning fann vi att berget var delat och sprickan ledde i riktning mot källan.

Numera är bilväg byggd till dessa boplatser, men före 1950 var det en sämre körväg till Vidöstern. Man kunde även färdas mot Vråen och Bräknebo i väster. En gångstig ledde till Sörskog. För att kunna gå torrskodd över ett kärrparti, hade ris och skogsavfall s.k. toppar, lagts ut som en spång.

Längre norrut, mot Systereke s.k. fempålaröret som vi tidigare berättat om, finns en bäck som kallas Sågbäcken, där en vattendriven såganläggning har funnits. Sidomurarna vid fallet är välbevarade och en ekbjälke i botten av fallet ligger kvar. Såganläggningen har möjligen använts till slutet av 1800-talet. Vattentillgången var troligen inte av större omfattning. Bäcken samlade upp vatten från kärrmarkerna, och magasinerades i en mindre, invallad damm nere vid fallet.

Vi som deltager i studiearbetet finner stort nöje av att titta på det rinnande vattnet och höra bruset när det forsar nedför fallen. Det här fallet, hoppas vi, blir skonat när grävmaskinerna kommer. Ett flertal gamla vattenfall, där sågar och kvarnar förr var i verksamhet, är redan rensade vid utdikningar, och det tycker vi är beklagligt .

I den lilla bäcken vid vägen upp till Meterveden har en kvarn varit upprättad och Fredrik, som bodde på Änggärdshult, berättade att det malts säd här en tid in på 1900-talet. Kvarnfallet låg strax intill vägen eller dåvarande gångstigen. De som utnyttjade kvarnen fick för det mesta bära säden dit. Det rörde sig säkerligen inte om större partier. Denna kvarn hade nog en konstant vattentillförsel, eftersom bäcken var utlopp från Norrskogsgölen och Ryamossen. I ett kärr intill kvarnen kunde mycket vatten magasineras, och användas när det behövdes.

Pella kärr, som ligger mellan Gölen och kvarnen, kunde också användas som damm. (Det omnämnda kvarnfallet är nu helt förstört vid en nyligen verkställd utdikning.)

I äldre tid samlades mycket vatten i kärr lite varstans i skogsmarkerna, som följd av att vattnet stannade kvar långa tider, t.ex. när det regnade om hösten vattenfylldes alla kärr, som sedan vintertid frös till, och var användbara som transportvägar för framforsling av skogsprodukter.

Omkring år 1920 – 30 påbörjades skogsdikning och därmed torrlades många kärr och sankmarker till båtnad för skogens växtlighet.

Sörskog

Sörskog är ett av Erikstads torp, som tillkom i början av 1700-talet (1769?). Torpet var delat till två torpare, som bodde i var sin halva av stugan. Byggnaden var rymlig och försedd med två murverk. Namnet Sörskog är inristat i farstustenen som är upplagd i husgrunden.

Torpet är beläget ca 400 m söder om Meterveden. Området kring grunden är nu delvis röjt, och några gröna krypväxter kan iakttagas. Tills för några år sedan växte pingstliljor i riklig mängd omkring stuggrunden. Stugan har legat på ett kalt berg, och framsidan av huset var inte gräsbevuxet.

Den siste torparen var Ernst Johansson, som flyttade till Solaberg i Åby år 1933. Därefter brukades torpet till Erikstads gård under några år, och därefter betades åkrarna.

I 1850 års mantalslängd redovisas att torparen var Johannes Petersson från Torkelshult (?) född 1809, gift med Catarina Isaksdotter från Simarp, född 1806. Familjen disponerade hela torpet vid denna tidsperiod. Dubbeltorpare blev mera stadigvarande under senare hälften av 1800-talet.

Johannes och Catarina hade två döttrar, Britta och Ingrid, samt tre söner, Anders Petter, Carl Johan och Salomon. Salomon var född 1842 och avled 1855.

Inhyses bodde här även Erik Gudmundsson, (han avled den 1/6 1851, 87 år gammal), samt drängen Anders Jonsson.

Under 1890-talet brukades torpet av två dagsverkstorpare. Den ena torparen var Salomon Gunnarsson född 1838 i Vittaryd, gift den 2/11 1868, blev änkeman 21 /11 1885. Salomon kom till Sörskog den 9 april 1891 med barnen, Josefina f. 1875, Anna Johanna f. 1877, sonen Karl f. 1880. Han blev soldat vid Kongl. Trängbataljonen Stockholm 1899 och antog då namnet Sandberg. Sonen August f. 1873 for till Amerika den 8/4 1892. Sonen Johannes Fritiof född 1871 kom från Ljungby 1891, för att därefter resa till Amerika den 8/4 1892.

Torpets andra halva brukades under tiden 1891 – 1897 av Josef Jönsson f. 1820 Hånger, med hustrun Ingrid Kajsa Svensdotter f. 1833 från Vittaryd. Familjen hade tre barn, som vid denna tid var vuxna men ändå var hemmavarande.

Josef var sjuklig och orkade inte med torpet, och flyttade därför till Meterveden 1897, då familjen bodde inhyses. Josef avled 26/8 1898. Ny torpare kom till Sörskog den 14 oktober 1898, Peter Gustav Svensson från Dannäs med maka Amanda Maria Andersdotter från Kulltorp och sönerna Johan Adolf Sigfrid och Gunnar Martin båda födda i Dannäs. Efter ett år flyttade familjen till Bredaryd.

År 1899 kom Karl Fritjof Nilsson f. 1863 från Dannäs, hustrun Marta Lena Johansdotter f. 1862 i Dannäs med fem barn, alla födda i Dannäs. Karl Fritjof och hans son Ernst avslutade torparepoken i Sörskog 1933, då Ernst flyttade till Soleberg i Åby.

Farvägen till Sörskog var primitiv, liksom vägarna till de flesta torp, som låg inne i skogen. Ofta var det endast en gångstig som upptrampats av boskap under sommarbetet på skogen. Korna släpptes ut på morgonen och hämtades in på kvällen av någon i familjen. Den uppgiften tilldelades ofta barnen från 7-8-årsåldern. Eftersom betet var magert och skogsområdet stort, var det inte ovanligt att djuren drev iväg flera kilometer från torpet. En eller flera kor hade skälla, för att man lättare skulle finna deras uppehållsplats. Inhägnaderna, eller gärdesgårdarna som det kallades, var ofta bräckliga, och om betet var bättre på den andra sidan, hände det att djuren tog sig igenom.

Mjölkkorna gav liten och mager avkastning, beroende på att korna kanske drev omkring miltals, varje dag, för att kunna livnära sig. Mjölken separerades hemma, om torparen hade råd att skaffa separator. Hade de inte det, tillämpades den äldre metoden, att skumma av grädden som flöt upp när mjölken kallnat. Grädden sparades ihop ca. en vecka, varefter den kärnades till smör.

Häradet

Häradet var en backstuga, med en liten trädgårdstäppa. Backstugusittarna hade som regel något husdjur, kor, får, getter eller en gris. Foder till nötkreaturen samlades i regel in av gräs som växte i kärr och mossar ute i rymarkerna. Om fodret inte var tillräckligt för vinterbehovet begav man sig ut för att tigga.

De fattigaste torparna och backstugusittarna var enormt beroende av att äga en ko eller en get, för att få mjölk till de minsta barnen.

Backstugan beboddes mestadels av åldringar och fattighjon. Sockenprotokollen anger att fattigvård utdelades. Extra tilldelning förekommer ofta till dem som bodde här.

Häradet är beläget strax intill länsgränsen vid Linnegårdens ägor. Några stenrösen på de sidan gränsen tyder på att en mindre odling har brukats. Ett cirkelrunt stenröse med en fördjupning inuti. Röset är delvis skadat vid en nyligen företagen skogsavverkning. Skogen bestod här av bok. Gårdsplanen vid Häradet är inte planterad, men är ändå igenväxt med lövsly. En gammal oxel står ännu kvar. Vattenbrunn eller källa som möjligen kunnat användas, hittar vi inte i närheten.

Siste torparen Peter Johan Persson avled 1933 och var då 88 år gammal.

Hur torpen kom till

I vår beskrivning av Vittaryds sockens gårdar och hemman, med dess underliggande torp och backstugor, har vi med hjälp av jordeböcker från 1740 och senare mantalslängder kunnat utröna när torplägenheterna tillkom. Vi skall här försöka att berätta om förhållandet 1740 och hur förändring skett fram till 1950.

Vi kan konstatera att stomhemman och gårdar i socknen inskrevs i jordebok redan 1637, och då hade samma namn som de har idag, med undantag för Johanneshus, vilket då var Pastors Stom.

Före storskiftet 1780 förfogade gårdarna endast över s.k. inägor, d.v.s. åker och äng. Skogsmarken var allmänning, s.k. byallmänning

På flera ställen ute i skogen finns små åkrar, som varit odlade. Påbörjade stenmurar och odlingsrösen tyder på att någon kan ha berett sig en boplats i form av torp eller backstuga. Om man gör en noggrann undersökning i terrängen omkring dylika platser, finner man nästan alltid en vattenkälla i en kärrkant i närheten av odlingen. Grundstenar och rester efter byggnader har visat sig omöjligt att finna. Eftersom det är fråga om en påbörjad boplats, har troligen byggnaderna varit enkla och primitiva.

En tid kunde man odla upp små torpställen på allmänningsmarken. Redan etablerade gårdar och hemman skulle då förlora möjligheten att utvidga åker och äng. En bestämmelse utfärdades att pröva torparnas rätt att uppodla mark på allmänningen i allt för stor omfattning. Det ansågs vara till skada för skogsmarkerna. Således måste vissa små torp ödeläggas och husen rivas eller demoleras. Undantag gjordes t.ex. för de torp som uppnådde minst ¼ mantal, vilka skulle få bestå.

Då storskiftet 1780 förrättades för Vittaryds by, omfattade byn följande hemman: Prästgården (kronohemman), Skattegården (krono-skatte), Bolsgård (frälse under Edh), Nygård och Kärragård (frälse under Erikstad).

Bolsgård blev 1854 skattelagt från frälse till 3/8 mantal kronohemman. Några år senare kom Bolsgård att tillhöra Skattegård, som redan 1880 bär namnet Johanneshus.

Klockargård 1/2 mantal betecknades som kronohemman, men var 1748 ändrat till skatte. Agumentsräntan av ¼ mantal d.v.s. att hälften av skatten betalades till Erikstads rusthåll. Ett rusthållshemman hade skyldighet att hålla och underhålla ryttare i indelningsverket. I gengäld var de befriade från skatt till kronan. Om rusthållshemmanets skatt var otillräcklig för täckande av kostnaderna, kunde tilldelning erhållas från andra hemman eller del därav. Denna tilldelning kallades augmentsränta.

Utöver Vittaryds by deltog hemmanet Köp i denna skiftesförrättning 1780. Nygård och Kärragård, som lydde under Erikstads rå och rör, hade i skrivelse begärt att inte omfattas av storskiftet, men gårdarna erhöll ändå sin del av skiftesmarken.

1789, några år efter storskiftet, fördelades väghållningsskyldigheten av häradsvägen från Västbo härads gräns vid Lilla Ryd till och med Ingelstad Kvarnagård. Samtliga stamhemman i Vittaryds socken och Ingelstads by ålades att underhålla en noggrant angiven vägsträcka, samt brohållning på nämnda väg.

Enskifte förekom efter storskiftet, då bl.a. Märkesskogen mellan Köp och Skattegården enskiftades (1815). Ägorna var samfälld utäga. På denna äga var torpet Granåsen beläget.

År 1825 fördelades gärdesgårdsskyldigheten mellan Vittaryds by, Simmarp och Erikstad å ena sidan, Torset å andra sidan. Gränsen utgörs delvis av Djurbäcken, som då benämndes “Gropen”. Delningen avsåg en sträcka av 2241 alnar.

Fördelningen av väg- och gärdesgårdsunderhållet för berörda fastigheter, kommer vi att redovisa i den detaljbeskrivning av hemmanen som följer längre fram.

Bygränsmarkeringar gjordes mestadels genom att sätta upp stenar i en bestämd formation. Antalet kunde variera mellan tre och fem stenar. En byskillnadsmarkering med fem stenar finner vi mellan byarna Hult och Flahult. Den är belägen vid den gamla vägen mellan byarna vid Södertorp i Hult. Stenarna är placerade så att de står i rågångens riktning och en på vardera sidan om mittstenen. Markeringen bildar således ett kors.

Bygränsen mellan Vittaryd och Ingelstad byar markerades enligt protokoll med tvenne kors inhuggna i en sten vid Klockaregårds gatgrind.

En råsten mellan Vittaryd och Simmarp finns mellan Nygård och Prästgårds ägor (“Tappen”), där inhuggning av ett kors har påbörjats , men enligt protokoll har det ej fullbordats.

Vi har tyvärr inte varit i tillfälle att efterforska huruvida dessa gamla märken finns kvar.

Simmarp var en egen rote, och bestod av tre hemman. Johan Sparre var ägare till Simmarp, efter att år 1624 bytt till sig hemmanet av kronan. När ägandeskifte skedde har vi inte kunnat utröna, men vid 1830 -1835 anger mantalslängden att Nils Jonasson i Köp då är ägare till Simmarp, 1 mantal.

Den gamla roteindelningen var följande: Vittaryd rote, Simmarp, Erikstad-Vret, Feringe, Stegaryd, Hult och Jonsboda.

År 1827 tillkom skiftesreformen laga skifte. Många byar hade karaktären av det gamla solskiftet, där bebyggelsen låg samlad på ett ställe. Brukningsjorden och ängarna var däremot fördelade i ett otal små bitar, utspridda i hela byn. Anledningen till detta var att alla brukare i byn då fick likvärdig åker och äng.

Vid laga skifte, som påbörjades 1827, och när det förrättades, berörde det alla i byn som hade brukningsjord. Skiftet medförde stora ekonomiska problem för många av byn brukare. Byggnaderna revs och återuppbyggdes på de tilldelade skiftena. Kostnaderna för flyttning och skiftesförrättningen medförde att många av de fattigaste bönderna måste sälja eller överlåta rätten som jordägare, och då istället bo kvar som arrendator eller flytta till ett torp eller backstuga.

Vret eller Vrettorp

Vret räknades som ett hemman, men eftersom det låg inom Erikstads rå och rör, ansågs det av ålder tillhöra säteriet, och blev därför ett torp. I en mantals- och skattsskrivningslängd från 1830 anges att brukaren av Vret är avhyst. Vret är en av de torp som fanns 1675, vilket vi kan se på kartan över Erikstad. I socknens roteförteckning fick det namnet “Vhreta rote” och omfattar Erikstad med torp.

Torpet Vret var beläget på en mindre höjd, ett stycke in till vänster ovanför Morfars lid. Vid den gamla vägen , som går från Dannäsvägen till Gröna Hult i Simmarp, finner vi resterna av stugbyggnaden och gårdsplanen, samt stenröjda åkerlappar. Den övriga åkern och ängarna finns ute vid Dannäsvägen. Efter det att brukaren blivit avhyst, brukades jorden till Säteriet, och byggnaden blev backstuga med inhysesboende. Mestadels var det bostad för änkor och gamlingar, när de inte längre orkade med att bruka något torp.

Ett stenröjt område strax intill Vret kallas Vretabol, och var s.k. utmarker, d.v.s. betesmark, som i någon mån kultiverats och inhägnats för skiljande från den gemensamma betesmarken, som torparna begagnade sig utav.

Vret brukades och beboddes från 1675 till ca 1835 av s.k. landbönder och torpare.

“Vret” betyder inhägnad åker eller äng, ofta omgiven av skog. Namnet förekommer på många orter i vårt land.

Siste torparen som anges, (bortflyttad) hette Sigfridsson.

Byggnaden på Vret har tydligen varit primitiv. Stugan var troligen byggd direkt på marken, eftersom grundstenar saknas. Däremot finns en rest av murverket och en plan upphöjning som markerar stugans storlek. Stugan har troligen varit försedd med jordgolv.

På tomten finns ännu de vanliga prydnadsbuskarna som nästan uteslutande bestod av vildrosor. Det finns även aplar och krikonträd, som nu vissnat och fallit omkull. Vattentäkten har troligen varit en skogskälla (?).

Otaliga stenrösen vittnar om markens beskaffenhet.

År 1768 begravdes Anna i Vret 60 år gammal.

År 1727 avled dåvarande brukaren (landbonden) Nils Bengtsson i Vret 57 år gammal.

Ledet

Backstugan Erikstads led är beläget väster om landsvägen Vittaryd -Dannäs, vid Erikstads gräns mot Simarp.

Backstugan har med all säkerhet erhållit namnet Ledet, därför att det funnits en grind eller ett led, som det förr hette. Ledet tillkom i början på 1700-talet och kunde möjligen föda en ko och några får.

Marken omkring består av en ca 40 alnar bred åsrygg med moss- och sankmark på båda sidor. Ledets mader är belägna alldeles intill torpet, därför är det möjligt att något av dessa brukades av torparen. Ladugårdsbyggnaden har varit förhållandevis stor, jämfört med vad vi finner på andra torp.

Grundstenarna och rester av murverket finns kvar. Husgrunden är tydligt synlig, 5 x 10 meter. Grundstenar där ladugården har varit är väl synliga.

Patron Peter Steen var ägare till Erikstad under tiden 1850 – 1879. Då Steen sålde Erikstad till A P Gunnerson 1880, bosatte sig Steen på torpet Ledet. Vi antar att Steen gjorde en tillbyggnad till torpet, därför att grundstenarna utvisar att huset varit en vinkelbyggnad, till skillnad från torp i allmänhet. Dessutom finns rester av två skorstensmurar. Steen bodde kvar där till sin död 1883.

Vittaryd-Dannäsvägens underhåll delades enligt vägdelningsprotokoll 1789. Vägen var då häradsväg mellan Västbo härads gräns vid Lilla Ryd till och med Ingelstad Kvarnagård i Berga.

Erikstad säteri och tillhörande Vret, vilka hade väghållningsnummer 384 och 385, och vägsträckan som dessa blev tilldelade, var tillsammans 3102 alnar. Ett antal väghållningsstenar tillhörande andra gårdar inom Vittaryd är bevarade, men stenar som utmärkt Erikstads del har vi inte funnit.

Torpet Ledet var således, i förhållande till många andra torp, centralt beläget vid häradsväg. Vid nuvarande tidpunkt växer stora träd i husgrunden.

Klippan (Berget)

Backstuga, beboddes till 1920 och stugbyggnaden stod öde till 1930, då Pingstvännerna hyrde och omändrade byggnaden till möteslokal. Verksamheten bedrevs några år där varefter huset inköptes och flyttades och användes för tillbyggnad av möteslokal, kallad Tabor , belägen i Torset.

Klippan , Berget har fått sitt namn efter den naturliga omgivningen, eftersom det låg vid foten av Alebo berg. Klippan var alltid benämningen på berg, både då det var synligt i dagen (ovan jord) eller påträffades under jord, vid brunnsgrävning eller dikning.

Backstugor och torp fick ofta smeknamn eller s.k. öknamn efter dem som bodde där, och efter hur de levde. Klippan fick namnet Grälebo, på grund av att två gummor, som bodde där samtidigt, var mestadels ovänner och grälade på varandra.

Namn som ofta har nämnts är Janne och Inga i Grälebo.

I den gamla grunden efter det lilla uthus, som funnits där, hittar vi rester av det bohag som blev utkastat när de sista inneboende avled. Vi kan nämna krossat porslin, troligen hela förrådet av den varan. Det är kaffekoppar, tallrikar, tillbringare, lampkupor även matbestick av järn, kaffebrännare, stekpanna, grytor, spannar, som rostat sönder. Bland verktygen kan nämnas yxa, hammare, skära, brynstenar, saxar m.m. Andra detaljer såsom stigbygel, kopparskenor som är graderade med siffror. Resterna tyder på att hela efterlämnade bohaget blev utröjt när Pingstvännerna tillträdde stugan.

Den 15 december 1903 beviljade kommunalstämman att till Inga på Klippan utbetala två kronor för vård av änka Marta. Änkan avled samma år.

Söder om vägen är Alebo berg, ganska högt med branta väggar åt norr och väster. Uppe på krönet är tre märken inhuggna:

Märkena är runda ringar med en mittpunkt i de två, samt ett streck till yttre kanten, Dessa båda är i syd-nordlig riktning. Den tredje ringen med kors inuti är lite vid sidan om.

Norrskog I och II

Norrskog var sedan slutet av 1700.talet delat till två torpare, med separata byggnader. Det ena och troligen det äldsta av de båda torpen hade bebyggelsen på en höjd, medan det andra låg i en dalsänka.

Det förutnämnda torpet brukades till början av 1930-talet av Ernst Johansson, som efter giftermål med Rut från Bro i Lagan, flyttade till Broäng Hörset. Bodde på Norrskog gjorde även Ernst Johanssons far, Johannes Gustavsson (änkeman). Före flyttningen var det auktion, och jag var som ung pojke en av besökarna, för övrigt var det första gången jag var på Norrskog.

Av någon anledning revs ladugården, kanske av bristande underhåll, och torparna använde gemensamt den andra ladugårdsbyggnaden.

Norrskog och Vråen låg några hundra meter öster om Bräknebo, och grunderna är markerade med namnstenar liksom övriga torp i socknen.

Torpstugan såldes till Gösta Wachtmeister, som monterade ned den och återuppförde den i den gamla stilen. Stugan finns vid en sjö, vid vägen till Sunnerå Ugglansryd, Agunnaryd.

Den andra byggnaden användes till byggnad av Dörarps bilverkstad, Henry Johansson köpte stugan.

Vattenbrunn …

Potatiskällare finner vi inte på något av Norrskogstorpen, vilket är ovanligt, eftersom det annars finns lämpliga backsluttningar för anordnande av murade källare. Ej heller har det varit källare under stugorna. Potatis och andra rotfrukter förvarades i s.k. stukor. och det förekom även på gårdar och hemman. Eftersom rotfrukter odlades i stora mängder, räckte inte källarutrymmena till. Stukorna anlades i regel på åkern. Rotfrukterna skyfflades upp som en pyramid. Därefter höljdes de med lång råghalm eller liknande, som sedan täcktes med jord för att skydda mot frost under vintern. Vid långvarig köld fick stukorna inte öppnas.

Även symbolen Tro, hopp och kärlek är inristad i berget. Det är troligt att någon man eller yngling på detta sätt givit uttryck för sina romantiska känslor eller sin djupa förälskelse i en kvinna. Symbolen kan också vara uttryck för försmådd kärlek. I vilket fall det nu kan vara, är det en hemlighet som måhända bara en eller två människor haft vetskap om inristningens betydelse.

Askenäset

Sölvanders hytta

Uppe i skogen 500-600 meter från Askenäs ordnade en skogshuggare en bostad för sig. Denna bostad var en hytta där skoghuggaren Sölvander bodde under den avverkning som företogs i Askenässkogen 1920-1925

Johanneshus (Skattegård, Stommen)

Brotorpet

Torp under Johanneshus. Torpet uppodlades 1854 och var bebott till 1932. Johan Andreasson var siste torpare här.

En helt oskyddad vattenbrunn finns i planteringen ett trettiotal meter från platsen där stugan stod (i granplanteringen).

Det var vanligt att vi skolungar gick fram till Brotorpet när vi gick hem från skolan. Vi fick äpplen som växte på ett stort träd framför stugan. Stammen står fortfarande kvar men förtorkad. Runt omkring grunden växer en granplantering upp. En helt oskyddad vattenbrunn finns i planteringen ett trettiotal meter från platsen där stugan stod.

Nyedal

Backstuga under Johanneshus. Var en tid socknens fattigstuga. Socknen hyrde stugan av ägaren till Johanneshus, men denne ville inte att det skulle fortgå, varför han sade upp hyreskontraktet.

Potatiskällare i en grusbacke.

Fällan

Gammalt torp under Johanneshus, beläget ca 500 m söder om Backen. Rester av murstocken finns. Byggnadens storlek kan inte anges, eftersom grundstenarna ej kan hittas.

Byggnaden har varit belägen på en höjd , kulle, med stenröse, samt stora blåstenar som sticker upp ur marken. Stor, nu avverkningsbar granskog, skogsbilväg är byggd, och leder fram till Fällan. Ladugårdstomten ej funnen, ej heller vattentäkt, men troligen är att en naturkälla finns i någon backsluttning. Ett handtag till en skopa samt tillhörande plåtsil funnen i ett stenröse. Föremålen härrör sig nog från tiden då det var bebott.

En stubbe av en s.k. jätteek finns på platsen. Uppgifter om tidpunkt när torpet senast beboddes saknar jag. Alfred på Annelund och hans föräldrar har varit bosatta här- 1880 bodde här en kort tid Peter Börjesson från Vreten, Dörarp

Arrendator från Linneryd eller Linnebacken har förmodligen brukat eller betat Fällan sedan den beboddes som torp. Fällan användes som tillfällig bostad åt gamla och handikappade. Mycket stenrösen, en del består av en blå bergart. Klippor sticker upp ur marken lite här och var.

Bolsgård

I 1834 års skatteläggningshandlingar finner vi att Bolsgård var ett hemman år 1698 och att hemmanet var frälse, troligen under Edh, som då hade kronoutjord i Vittaryd, bl.a. Köp, Källagården och Stegaryd.

Vid storskiftet tilldelades Bolsgård en äng till torpet Böket om ca. 7 tunnland, samt rymark däromkring och d:o mot gården däri varande duliga slåtterkärr.

Före 1835 var Bolsgård ½ mantal, samt Bolsgård ¼ mantal kronofrälse under stommen. En tid var Bolsgård kronoutjord till Edh.

Stommen är nuvarande Johanneshus och hette dessförinnan Skattegård. Namnet ändrades 1880 av den dåvarande ägaren.

Under flera tidsperioder brukades Bolsgårdarna under Skattegården, då ingen åboe fanns. Kronofrälse betydde att åboen eller brukaren betalade frälseränta (arrende) till prästgården eller stommen.

Torpen Bösket och Böke lydde under Bolsgård. Vid storskiftesförrättning 1789 tilldelades torpet Böke en äng om 16 tunnland.

1831 brukades Bolsgård av N P Börjesson, men han flyttade samma år därifrån till backstugan Trehörningen, troligen tidigare kallad Lunnebacken. Torpet Trehörningen försvann 1899, då husen togs bort.

1834 begärde ägaren till skattegården att Bolsgård skulle skattläggas från frälse till kronohemman 3/8 mantal. (Protokoll från skatteläggning)

Därefter brukades Bolsgård till Skattegården. Husen beboddes av inhyseshjon, änklingar och änkor.

På den troliga husgrunden är en sten med inristad namnuppgift.

Bösket

Torp från 1700-talets början. Var bebott till omkring 1925, då huset flyttades till gården Johanneshus. Nu kallas stugan Gloduborg(?). På Johanneshus ägor har varit en skvaltkvarn upprättad i bäcken som går under vägen och kommer från markerna västerut.

Husgrund och murverk synligt. Vattentäkt en källa ca 30 meter mot Ekhaga. Huset revs omkring 1926-1930, medan ett uthus stod kvar, som jag minns det.

Trehörningen

Backstuga. Säkerligen har namnet uppkommit efter formen på den uppodlade marken. Den gamla Köpvägen kom här över från Johansberg och Kärragården (se kartan)

Husgrund synlig, källaren var under golvet.

Böke (under Bolsgård och Johanneshus)

Beläget på en kulle med trädgård på baksidan, omgärdat på tre sidor av stengärdsgård. På framsidan står ännu kvar en lönn, av åren skamfilad. Husgrunden är synlig, källan likaså. Nedgången till källaren var en lucka mitt på köksgolvet. Uppvärmningen bestod av en stor öppen spis i rummet. I köket fanns en järnspis.

Torpet Böke är ett av de äldsta torpen. Beboddes till 1928 på hösten. Husen revs därefter. De gamla och fina enbuskarna som står där uppe i backen, minns jag från den tid då jag bodde här. Mina föräldrar flyttade hit 1920. Jag har således tillbringat mina barndomsår här, och har också barndomsminnen från den tiden. Mina minne har jag klara från 1924..

Tånnölund

Lilla Böke

Torp under Kärragård. Husgrunden till Lilla Bökö finns väl synlig, liksom ännu ett fruktträd och en oxel. Potatiskällare i en backe invid ladugården, numera rasad. Ladugården fanns kvar när vi bodde i Böke 1928. En potatiskällare finns också mitt emellan Lilla och Stor Böke. Vackra enar växer öster om Lilla Böke. Granskog är planterad och enbuskarna kommer snart att försvinna.

Linneryd

Torp under Johanneshus

Vattenkälla belägen 75 meter höger om Backen. Källan är murad av sten, tre meter lång med en stock på yttersidan som stöd för jordmassor. Troligen har denna källa försett Backen och Linneryd, möjligen även Granelund och Fällan, med dricksvatten, eftersom brunnar här grävts på senare tid.

Linnebacken

Granelund (backstuga)

Torp eller backstuga tillhörande Johanneshus.

Belägen ett hundratal meter från Linnebacken mot Köp, till höger om vägen. En stenmur längs vägen markerar läget. Ingen grund är synlig. Det var bebott en tid in på 1900-talet av Karl Pettersson Klippan, Hörset bodde här med sin mor och är troligen de sista boende här. (Petter Börjesson?)

En upphöjning i form av ett stenröse finns, det är möjligt att huset var placerat där.

Märket (Sävsholm)

Köp

Prästgårdens utmarker med torpet Ryssebo delar nästan av Köps marker utom vid den norra delen av Ryssebosjön, där Åshultet är beläget. Torpet Sjöbo befanns delvis tillhöra Prästgården, ty vid en lantmäteriförrättning efter det att Strömsnäsbruks AB blev ägare till Köp, markerades gränserna med källror av sten. Härmed kom gränsen mellan Prästgården och Köps ägor att skära av själva torpet så att bostadshuset och en tredjedel av brukningsjorden tillföll Prästgården. Ladugårdsbyggnaden som därefter ägdes av Strömsnäsbruk, såldes för rivning och flyttning 1928 i samband med att bröderna Malkolm och Axel Bengtsson flyttade ifrån Sjöbo efter nära 30 års arrende.

Bröderna och deras moder Emilie flyttade till Tutaryd 1928- Under ett tiotal år då Ryssebo var obebott, brukade bröderna även detta torp. Bostadshuset i Sjöbo revs omkring 1940, och användes delvis till ett villabygge i Åby, det hus som Ingvar Pettersson från Stensgård nu äger. I Sjöbo fanns även en backstuga med samma namn.

Med ledning av storskifteshandlingarna 1781 finns det skäl att antaga att torpet Sjöbo fanns vid denna tidpunkt eller upprättades då. Innevånarna i Sjöbo och Åshultet samt Hässlebacken…

Köp ägde strandrätt i Ryssebosjön och Köpsjön.

Till Köp hörde tvenne vattenfall där såg och kvarnar varit upprättade. Dessa försörjdes med vatten från Grässjön och Ryssebosjön genom en kanal, som förband sjöarna. Som vattenmagasin fanns två stora kärr eller dammar som det kallades.

Hemman som hade fiskevatten och möjlighet till kvarnanläggning ålades högre beskattning än de som var i avsaknad av dessa förmåner, likaså om torp fanns eller möjlighet att upprätta sådana.

Köps nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1863-1867 av Emanuel Nilsson. Ny ladugård byggdes 1935. En gammal byggnad står kvar och har förmodligen varit bostadshuset före nybyggnaden. En visthusbod av gammal stil såldes 1928 till Apladalen i Värnamo, och är där återuppförd.

En minnesvärd händelse från 1935, var när Johan i Köp fann en luskung i Granåsamossen. Jag arbetade i Köp den dagen, när Johan beordrade mig att hämta en halmbunt, och följa med honom till platsen där vi skulle bränna en luskung. Den var ca 80 centimeter lång och 10 centimeter bred, och rörde sig långsamt i en riktning. En luskung består av en samling gråvita larver tillhörande sorgmyggor. Luskungar ansågs förebåda ofred och missväxt.

Ett torp fick inte bli för stort. Om så skedde kunde innehavaren ställa krav på att betrakta torpet som ett hemman, och får det avdelat som skatte- eller kronohemman.

Köp var en tid kronoutjord under Edh, men har sedan lång tid tillbaks varit ett skatte-rusthållshemman.

Storskifteskartan tyder på att ägorna förr sträckt sig in i Jönköpings län, men nuvarande ägogräns sammanfaller med läns- och sockengränsen.

Väldiga stenmurar och rösen finner man i Köp. Stenmurarna har delvis utgjort inhägnader av betesmark och fållor. Kanalen från platsen där sågen och kvarnen varit har sidorna stensatta eller murade, förmodligen för att slippa underhåll med rensning.

Egna minnen från Köp. När jag som pojke ofta hjälpte till med arbete i Köp, fick jag tillfälle att många gånger iakttaga den natursköna platsen. Jag har sett solen dala bortom Sjötorp och kvällssolen bädda in Köp i djupgula färger. Solnedgång med aftonrodnad och den röda färgen speglande sig i Köpsjöns vatten. Regnbågen som steg upp ur sjön med sitt ena fäste.

Sjöbo

Torp under Köp, beläget vid sydöstra sidan av Ryssebosjön. Byggnaden fanns kvar till 1940-talet, då den revs och flyttades, troligen till Tutaryd. Bostadshuset tillhörde Prästgårdens ägor, medan ladugården var på Köp, numera SSSF. Rester av grund och murverk är väl synliga.

Två askar är uppväxta framför stugan. 1940 var dessa två askar i storleken tio centimeter. De är planterade av bröderna Malkolm och Axel Bengtsson och deras mor Emma, som bodde i Sjöbo till 1929. De flyttade till Tutaryd. Axel bor kvar i Anneberg, Tutaryd, medan Malkolm arrenderade Salevara och sedan ett ställe i Rataryd. Dog omkring 1960.

Fynd: en ättiksflaska med graderad skala samt två litersflaskor med kinnekulle, samt flera sönderslagna.

En mindre stuga tillhörde Sjöbo, denna var belägen på en höjd invid Sjöbo. Tomten är delvis raserad genom vägbyggnad och grustag. Ett stort stenblock finns kvar som kännetecken där stugan var belägen. I denna stuga bodde senast en gumma som hette Stava. Hon var mor till min morfar Anders Johannesson, Udden Vittaryd och bodde i stugan till sin död ca 1910-1912. Enligt uppgift färdades han till fots för att besöka en av sönerna, Gustav som bodde i Johanslund, Lindhult. Han gick vägen över Bokelund. Sträckan var ca fyra kilometer.

Åshultet

Hässlebacken

Grunden efter ett stort hus finns kvar. Brunn och en murad stenkällare, samt en bred väg murad av sten. Omkring Hässlebacken växer blåsippor.

Emanuel i köp lär ha byggt Hässlebacken när han överlät Köp till sin måg Sven Bengtsson g.m. Emilie. Byggnaden såldes enligt uppgift till Dannäs och blev fattigstuga.

Emanuel och Anna Katrina bodde här till Emanuel dog år 1898. Emanuel och Katarina hälsade ofta på hos dottern Anna Kristina och Anders , som då bodde på Helgalund.

Vid dessa tillfällen talade Emanuel om hur han tvingades att åse hur mågen Sven Bengtsson ruinerade Köp. Emauel grät när han berättade hur det låg till. Hans önskar var att dottern Anna Katrina och Anders Johannesson skulle ha Köp efter honom. Emanuel och Anna Katrina är begravda på Vittaryds nya kyrkogård. Hulda på Udden är dotterdotter till Emanuel, och hon har berättat var hon minns.

Granåsen

Simmarp

Grönahult

Torp under Simarp. Beläget på en höjd väster om Simarp.

Husgrunden funnen, samt en murad stenkällare, vattenkälla och grundstenar efter något slags uthusbyggnad. Torpen planterades i mitten av 1930-talet med gran, vilken nu är avverkningsbar. En stor gran växer mitt i husgrunden. Stenrösen och stengärdsgårdar är kvar orörda.

Efterlämnade ägodelar funna, en slipsten av natursten i tre delar. Hilma på Björkelund bodde där två när hon började skolan, 1894-1895. Hennes mor bodde här då.

Stensnäs

Grund och murverk synligt.

Byggnaden har varit försedd med öppen spis och troligen bakugn, enär man kan urskilja stenar som utgör ett svängt valv i muren. Farstustenen funnen, denna har spår av takdropp, små urgröpningar som efter droppar syns i stenen. Numera är stenen upprest och namnet Stensnäs är inristat.

Torpet var bebott till 1920 av Johannes Andersson f 1836 och hans hustru Inga Petersdotter f 1835. Sönerna Anders Petter Johannesson (Björkelund), Alfred (Högaljung), och Gustav (Björkelund)

,Bokåsen

Torp under Simmarp. Grund och rest av murverket synligt. Murad stenkällare ett stycke från tomten.

Till 1915 bodde här Jonas Sakrisson, fader till Johan Alfred Ekholm Dannäs. Något år senare flyttade Henrik på Brotorpet hit, och gifte sig med Ekholms syster. Hon dog strax efter giftermålet och Henrik flyttade till Norrskog, Erikstad 1916.

Västrahult

Torp under Simarp, beläget på en höjd öster om Köpsjöns norra ände, strax intill länsgränsen. Västra hult beboddes till 1898 av Petter Eriksson (Kolarpelle). Torpet lär ha varit soldattorp. Husgrund med spisrum och stenkällare under huset. Öppen spis fanns där också.

Åsen

Torp under Simarp.

Grundstenar och rester av murverk. Potatiskällare under golvet.

Stengärdsgårdar och rösen finns ännu orörda. Granskog planterades på åker och gårdsplan omkring 1933.

Husgrunden var svår att finna men är nu frilagd, så att den är synlig, trots att stora granar växer inom grunden. Under 1930-talet kom varje sommar en familj från Jönköping, som hette Palmqvist, för att besöka Åsen, som var Efraim Palmqvists föräldrahem. Vi pojkar var med som vägvisare vid dessa tillfällen.

Från år 1844 beboddes Åsen av soldaten Johan Petter Ring f. 1813 d. 1884 och hustrun Maja Petersdotter f. 1815 från Bolmsö. Familjen Ring hade 6 söner, men enligt kyrkoboken föddes tvillingar den 30/5 och 1/6 1849, Peter och Johannes. Tre döttrar, varav Josefina Matilda gifte sig med ….. och bodde i Ryssebo och där dog år 1912.

Burkabo

Beläget vid Simarps gräns mot Köpaskogen, numera SSSF.

Grund från uthus eller ladugård 5 x 5 meter. Stengrund med mellanvägg, trolig husgrund. Skogbevuxen gran ca 35-årig. Vattenkälla i en backsluttning.

Sjöatorpet (Pellahytt)

Köp?

Torpet (Norrtorp)

Grund efter byggnad synlig med murstock, storlek 9 x 6 meter. Ladugårdsgrund 6 x 8 meter SV om bostadshuset. Syrenbuskar finns på tomten. Skog gran och tall.

Björnaryd (Björnseryd)

Torp under Simarp, Beläget sydväst om Bertil Anderssons gård. Grund 4,5 x 6 meter samt murverk synligt. Väl bevarade stenrösen finns. Torpet är bevuxet med 40-årig granskog.

Enligt kyrkbok från 1811 – 61 var Björnaryd soldattorp under Köp. Soldaten Johannes Berg

Prästgården

Ryssebo

Torpet stod obebott 1916 till 1928, då Axel Johansson flyttade dit. Jorden brukades av Malkolm och Axel i Sjöbo, under mellantiden. Axel Johansson bodde i Ryssebo till våren 1940. Familjen flyttade då till Björkdala. År 1943 byggdes Ekhaga med virke från stugan i Ryssebo. Ladugård och uthus köptes av Husberg, som sålde virket till bränsle.

En byggnad av ektimmer, plankorna var 60-70 cm breda. Tidigare år var där inrymd snickeriverkstad, där Robert i Skällandsö och Johan Svensson Åshultet, började sin snickarbana.

Numera märks tomten efter Ryssebo med att några vårdträd står kvar, bl.a. en ask. En cementplatta har jag placerat i murverket med namnet Ryssebo inristat.

Nygård

Bokelund

Kärragård

Johansberg

Beläget på marken som tillhör Kärragården. Trolig grund för huset funnen, som en sten, som förmodligen tjänstgjort som trappsten. I denna sten är namnet inristat och den är uppställd på platsen.

Övriga torp

Södraled

Torpet Södraled, på senare tid kallat Gyltebo torp, finns med i jordeboken 1740. I Slutet av 1700-talet beboddes torpet av Zackarias Eriksson född 1732 med makan Karin Nilsdotter född 1730. Paret hade fyra barn, sönerna Per, Erik och Daniel, samt dottern Katarina. Dessa uppgifter är fram till 1811 och torpet hade då namnet Södraled.

Kriken

Backstugan Kriken var bebodd till 1907 av fattighjonet Maja Petersdotter. Maja avled samma år.

Efter hennes död beslutade Vittaryds kommunalstämma den 23/12 1907 att genom auktion försälja backstugan Kriken till högstbjudande, jämte en del därå förvarade lösöressaker tillhörigt fattighjonet Maja Petersdottter, och uppdrog åt ordf. att skyndsamt verkställa ifrågavarande försäljning. Enligt uppgift flyttades Kriken till Hallabacken, och där står den ännu kvar.

Anneberg

Torp under Perstorp.

Eneryd

Torp under Skiften.

Mattzas

Torp under Spången

Ljunget

Bäraslätten

Söderhagen

Torp under Spången ?


Hem | Tillbaka